VI HISTORIEFÖRFALSKARE BEHANDLAS OLIKA

Som religiöst obegåvad undrar jag oroligt vad jag för 17 år sen kan ha sagt om Muhammed. Kanske hasplade jag från katedern ur mig något obetänksamt, avslöjade alltför tydligt mitt tvivel på att profeten träffade den där ängeln Gabriel i den där grottan, en uppenbarelse som sedan blev Koranen. Ja, Muhammed var analfabet, så det var inte han utan hans skärpta dotter Fatima som skrev ut den heliga boken.

Tänk om jag alltför raljerande berättade, varför profeten tillät månggifte. Påstod jag möjligen att orsaken delvis var ekonomisk? Det var ju så att han gifte sig med en rik änka, så att han utan ekonomiska bekymmer helt kunde ägna sig åt religiösa funderingar. Men hon var ack så gammal, så kanske lät jag påskina, att han därför behövde något fräschare i sänghalmen.

Om några av mina gamla elever i den mångkulturella skola jag undervisade i nu har rapporterat mina hädiska försyndelser till muslimskt fundamentalistiska länder, ligger jag kanske illa till. Tar jag mig orådet före att åka till Saudi-Arabien kanske jag buras in – för vad jag sagt för 17 år sen. Men jag får innerligt hoppas att muslimska länder trots allt är mindre oliberala än några länder i Europa, till exempel Österrike.

Där har man nu dömt den brittiske historikern David Irving till tre års fängelse för något han sade för 17 år sen. Då var han historieförfalskare, menade domstolen.

Själv är jag lycklig över att jag som historielärare –och historieförfalskare- tillhört de rättrogna (läs gärna: godtrogna) och politiskt korrekta. Här kommer några historieförfalskningar jag i god tro lärt ut som sanningar till massor av intet ont anande tonåringar:

Eftersom jag inte ville tro på Goebbels, hävdade jag att det var tyskarna som brutalt avrättade uppåt 15 000 polska officerare och poliser i Katynskogen och på två andra ställen. Vid Nürnbergdomstolen intygade ju många sovjetiska ”experter” och ”ögonvittnen” detta. Men det var sovjetiska NKVD som utförde morden, vilket också ryska historiker nu kommit fram till.

Det var alltför tydligt hur nazisterna utnyttjade riksdagshusbranden 1933 i Berlin för att likvidera den tyska demokratin, så därför lärde jag ut att de hade anlagt den själva. Där hade jag stöd av den litteratur jag läste vid universitetet. Men sen kom den källkritiske tyske socialdemokraten Fritz Tobias ut med en bok, där han bevisade att den unge holländske anarko-kommunisten Marinus van der Lubbe hade varit ensam mordbrännare.

Jag berättade för mina elever att tyskarna industriellt i gaskamrar massmördat massor av människor också i Buchenwald, Dachau och andra förfärliga läger i det egentliga Tyskland. I Princetonprofessorn R.R. Palmers ”Nya tidens historia”, ansedd som ”bibel” för historiestudenter på min tid (liksom för min son en studentgeneration senare) hävdades ju detta. Men sedan dess har det visat sig vara en historieförfalskning. När vår mest uppburne historiker, Peter Englund, dristar sig att påpeka detta känner han sig för säkerhets skull tvingad att falskeligen påstå, att ”ingen historiker av facket” någonsin gått i god för dessa gaskamrar.

Det fanns (och finns) massor av läromedel som skildrade tyskarnas alla brott, faktiskt mer än om alla andra förintelser sammantaget .Auschwitz var självfallet skildrat i alla möjliga läromedel och av oss lärare. Vi visade bilder på de 22 minnesplattorna i Auschwitz, där det stod att tyskarna hade mördat 4 miljoner människor bara i detta läger. Efter kommunismens fall ändrades denna siffra till en dryg miljon. Och Jean-Claude Pressac, som prisats för sina böcker om massmördandets tekniska möjligheter, menar att det var cirka en halv miljon som avrättades där. Men i den politiskt korrekta matematiken blir 6 miljoner minus 2½ miljon eller minus 3½ fortfarande 6 miljoner.

Som historielärare ville jag gärna framhålla olika källors trovärdighet. I Auschwitz fanns en kvarleva, vilket anses vara en källa av särskild tyngd. Det var den ”gaskammare”, som besöktes av miljoner människor, bland annat prominenta svenskar. Alla var lika tagna att vara i detta dödens rum. Men så visade sig att det var en efterhandskonstruktion av polska stalinister efter andra världskriget. Detta avslöjades 1995 av historiker i ansedda tidningar som franska L’Express och tyska Der Spiegel. Också de judisktättade historikerna Robert Jan van Pelt och Debòrah Dwork var inne på samma linje 1996 i sin bok ”Auschwitz 1270 to the Present”

Liksom journalister vill vi lärare gärna väcka intresse genom att ta upp det mest smaskiga i historien. Alltså lärde jag ut att dessa hemska tyskar gjorde tvål av sina mördade offer. Det har hävdats i massor av böcker, artiklar och i skolornas läromedel. Själv var jag huvudlärare för historieinstitutionen vid skolan och införskaffade i god tro flera läromedel om detta, bland annat ett ljudbildband med Ferenc Göndör, en av många överlevande från Auschwitz. Där berättade han om dessa gräsliga ”judetvålar”. Ingen historiker sätter numera tilltro till denna propagandalögn. Men Stèphane Bruchfeld påstår, att dessa otäcka tvålars existens aldrig har intygats av någon ”seriös historiker”. Det förefaller som ett försök att med en ny osanning täcka reträtten.

Gissningsvis har alla historielärare i Sverige och västvärlden begått samma misstag som jag. Det känns tryggt och ingen minsta förebråelse har någonsin riktats mot oss. Lagparagrafen ”hets mot folkgrupp” är selektiv och har aldrig tillämpats på grova lögner om tyskar eller på häftigt negativa generaliseringar om denna folkgrupp.

Ironiskt nog är det först när man erkänner sina misstag man kan råka illa ut. (Se krönikorna ”Expressens lögnaktiga taskspark 1 och 2” i Radio Tuff 25-12-05 och 01-01-06). För vad jag nu här har sagt blir jag väl brännmärkt för att ha ”förnekat förintelsen”, detta luddiga och vittomfumlande begrepp. Nej, jag förnekar inte någon förintelse. Tvärtom brukar jag påminna också om de förintelser som den breda mittfårans tempeltjänare gör allt för att tysta ner.

Ännu har vi i Sverige inte samma frihetsinskränkande lagar som i Österrike och flera andra europeiska länder. Hos oss haglar inte åtalen som de gör mot dissidenter också i Frankrike. Vi blir inte misshandlade av huliganer som den franske professorn Robert Faurisson blivit några gånger. Man kan undra av vilka skäl bilden på hans blodigt sönderslagna ansikte undanhållits mediekonsumenterna.

Den treåriga fängelsedomen mot Irving inspirerar andra mörkmän att kräva inskränkningar av det fria ordet. I Kanada krävs nu att man tar itu med Diana Johnstone. Hon skrev den läsvärda boken ”Dårarnas korståg”, där hon försökte nyansera den ensidiga bilden av krigen på Balkan. Hon blir nu åter anklagad för att ”förneka folkmord”. Det är kriminellt i Kanada och det är Srebrenica man syftar på. Men Johnstone har inte förnekat att många muslimska män dödades i Srebrenica, fast hon ger en mindre ensidig bild än den gängse.

Den radikale amerikansk-svensken Al Burke sammanfattar debattklimatet: ”Vi tycks glida in i en ny mörkrets tidsålder med barbarer överallt som bankar på förnuftets portar” [We appear to be sliding into a new Dark Age, with barbarians everywhere hammering on the gates of reason.]

Och den mest konsekvent liberala av alla människor jag känner, Göran Flodman, tillägger: ”Om du vill kan du gärna lägga till mitt namn och nämna att jag instämmer helt. Så får vi bägge två tillbringa först tre år i Meckas fängelsehålor och sen tre år i Wiens.”
----------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1069) 2006-02-26